It knocks you down

Om en vecka tar jag min lärarexamen!

Ni som kännt mig länge vet att jag alltid sedan jag vart liten velat bli två saker. Antingen var det lärare eller så var det frisör. Det känns ganska fantastiskt att ha gått genom hela skollivet och vetat vad man velat bli. När jag blev äldre så märkte jag att det lutade mer åt detta med ledarskap och valde därför att läsa på idrottsledarprogrammet under gymnasietiden, mycket möjligt att det är världen bästa linje att gå (tyvärr hamnade jag i en präckt-klass vilket var mindre bra). Jag lärde mig så otroligt mycket där, och när jag tog studenten fanns det nog ingen som var lyckligare än jag att få ha gått den linjen och samtidigt få sluta den. Jag visste att det var början på det jag verkligen ville bli.

Ett år senare kom jag in på lärarutbildningen på Mittuniversitetet och jag var så glad men samtidigt rädd, jag skulle flytta hemifrån för första gången som 19 åring och desutom långt ifrån mamma och pappa (jag var oerhört mammig av mig på den tiden). Några veckor senare efter beskedet fick jag ett annat besked. Ett väldigt tråkigt som gjorde att jag tvivlade starkt på om jag skulle bli något överhuvudtaget. Jag ville ge upp eftersom att jag kände att jag inte hade något annat val än att ge upp. Just då kändes det som mer än vad jag klarade av. Det var också första gången vi hade ett "familjeråd" hemma, där man kan säga att mamma, pappa och Nette i princip skickade iväg mig upp till Härnösand för att jag skulle bli det jag velat bli sedan jag var jätteliten.

När dagen kom och det var dags för flytt upp till nordligare breddgrader insåg jag för mig själv hur långt det kändes hemifrån. När vi kommer upp till Sundsvall och de började skylta mot happarande trodde jag att det var som ett skämt! Vart man än tittade stod det ett hus per hundra meter i en skog uppe i bergen ju längre upp man kom och happaranda låg inte det nere vid Göteborg? Det var tankar som åkte runt i huvudet, "Vart fan har jag kommit" frågade jag mamma och pappa. När vi väl var framme i Härnösand och vid Volontärvägen tyckte jag det såg ganska mysigt ut, ett perfekt litet rum för mig kände jag. Tiden den flytthelgen gick på tok för snabbt. Söndagen kom och likaså klumpen i magen och tårarna. Nu skulle mamma och pappa åka tillbaka hem och det var minst sagt en jobbig känsla, jag kände mig ensamast i världen. Efter ett tag när de hade åkt och jag insett att - det blir vad jag gör det till. Så gick jag ner för att kolla in stan. Då brast det för mig totalt och jag undrade vart fan i helvete jag hade hamnat någonstans, inte en affär var öppen och inte en käft var utanför dörrarna.

Dagen efter började skolan, det var introduktion och sedan delades vi in i nollningsgrupperna- jag hamnade med spökgruppen och fick se ut som ett spöke en hel vecka (ansiktshuden vart aldrig den samma efter den veckan) ;) Jag träffade snabbt olika folk som jag gick ihop bra med och våran nollningsgrupp vart verkligen jättetight. När den smekmånaden, eller veckan tog slut var det ju faktiskt dags att börja plugga det man var där för. Kommer aldrig glömma föreläsningen med Anneli Hansson och seminariet efter. Alla satt som fågelholkar och förstod inte speciellt mycket.

Idag förstår jag grekiskan som Anneli stod och snackade om, jag förstår också varför hon jävlades med att man var tvungen att utveckla sig mer hela tiden och inte fastna i olika mönster, jag förstår varför hon drev på och det är jag glad för.

Idag är det en annan tid och jag är inte samma person som flyttade upp till Härnösand för 4 år sedan det är det nog många som kan gå varse om. Den stad som jag totalt föraktade i början är nu ett av mina favoritställen att vara på. Jag har gjort så mycket och vart med om så mycket olika saker här, både bra och dåliga och det är också de man lär sig av. Jag har träffat typer av människor jag aldrig trodde att jag skulle träffa och de personerna har kommit at spegla en stor del av min vardag här uppe.

Om en vecka tar jag min lärarexamen, den som jag velat ha sedan jag var liten och stod och var lärare för syrran och våra kompisar när vi lekte.

Hejdå!